Tidens knapphet och självhjälpslitteratur

Det innebär alltid trubbel när man åker hem från efterfesten samtidigt som arbetspendlarna stiger på spårvagnen till jobbet, och när man dessutom, väl hemma, börjar ta itu med förmiddagens inplanerade bestyr innan man kryper till sängs. 

Det var i tisdags, dagen före lucia, och jag klev av ett tio-timmars pass. Efteråt tog jag och några kollegor en öl för att fira en av kockarnas avsked. Han hade jobbat på restaurangen i ett år och såg sin framtid någon annanstans än i ett kök. Plötsligt hamnade vi på en fest i en lägenhet i Prenzlauer Berg, och klockan närmade sig morgontimmarna. 

Min flickvän och jag hade gjort upp planer för att tidigt på morgonen streama ett luciatåg. Väl hemkommen, klockan 08.15, började jag duka fram pepparkakorna, tända ljus och försöka uppbringa någon slags julkänsla. 

Gårdagens schema hade kollapsat. Dagen såsom jag föreställt mig den var förlorad. Men ett luciatåg kunde jag hinna med innan de sista krafterna lämnade mig. Jag visste: om jag skjuter på det nu, kommer det inte bli av.

Varför skriver jag om detta?

Allt kretsar kring tid och planering. Om en ny tillvaro och tidscykel i Berlin, och därmed en svårighet i att få klarhet på veckans schema. För ett år sedan, när jag var student, var mitt arbetsschema från 09.00 till 16.00. Det var enkelt och inrutat och jag stortrivdes. Mitt intellektuella arbete dominerade och organiserade vardagen; övrig tid var för nöje, träning eller vad som helst. Men i mitt nuvarande jobb börjar jag klockan 15.00 och är sällan hemma före 01.00, förutsatt att jag åker hem direkt efter jobbet. Det är fysiskt och stressigt – och framförallt är det annorlunda. 

Det är med andra ord inte bara Tyskland som genomgått en Zeitenwende och det är inte heller bara Tyskland som fått huvudvärk av att vänja sig vid det nya nuet. 

Sedan jag flyttade till Berlin har jag levt i en svårfunnen balans mellan arbete, vänner, fritid och en önskan att komma framåt i min akademiska karriär. Det har varit svårt att hitta tid för alla moment, särskilt det sistnämnda, när mina gamla, invanda och liksom i ryggmärgen sittande arbetstider omkullkastats. Hur ska jag kunna formulera en avhandlingsansökan som bygger vidare på befintliga tankar och samtidigt vinner ny mark? En ansökan som både stimulerar och känns relevant? Var ska jag hitta tiden för detta?

Som en fin kommentar på min tidsknappa tillvaro utkom historikern, bloggaren och kulturskribenten David Larsson Heidenblads nyligen med boken Ta din tid: gör mindre men bättre. Jag och David har, för transparensens skull, haft kontakt sedan jag skrev min c-uppsats för två år sedan. Han gav mig uppskattande ord på uppsatsen och sedan dess har en dialog pågått. 

Boken är av det slag som på en internationell bokmarknad säljer som smör: en bok i ”personal development”. Den kretsar inte så mycket kring frågan var ska jag hitta tiden? utan hur använder jag bäst min tid? David Larsson Heidenblad ger konkreta tips på tekniker för att optimera arbete och dagar, och han gör synteser av bästsäljande böcker som varvas med egna erfarenheter av familjeliv, en forskarkarriär och allt som måste få plats på ett dygn. 

Boken intresserar sig inte för politiken och strukturerna som formar våra inrutade liv, det som bestämmer och styr över allt, utan snarare den människa som lever i detta. Den har ett tilltal till dig – den läsande personen. Jag säger inte detta för att raljera; böcker av detta slag får inte sällan kritik för att vara frånvända från politiken. För att kringgå eller ignorera den bredare världen, och jag kan i mångt och mycket förstå och instämma med kritiken. Den är legitim. Men i slutändan är jag sympatisk med David Larsson Heidenblad syn, och ser att hans bok har en produktiv ansats: vad kan jag göra som människa i mitt liv? (och inte som ex politisk aktiv i samhället, vilket är en annan fråga), är vad han undrar. 

Det är där den första och största förändringen kan ske.

Jag skulle kunna kommentera på mycket, men där ”översättningsarbetet” (som David kallar det) skett som intensivast mellan mig och boken – där jag har behövt fundera som mest över innehållets relevans för mitt liv – har varit i fråga om vila, specifikt vila från arbete. Han skriver, med hänvisning till vetenskapshistorikern Alex Soojung-Kim Pang:

Det finns fysiska gränser för hur länge en människa kan koncentrera sig på en aktivitet som kräver vårt fulla fokus. Den som vill uppnå största möjliga resultat måste därför lära sig att sluta i tid. Efter tre–fyra timmars arbete är det dags att ägna sig åt något annat. Pang förordar dock inte att vi ska lägga oss på soffan och stirra upp i luften. Nej, den effektivaste formen av vila är att ägna sig åt andra krävande aktiviteter: intellektuella eller fysiska. (s.29)

Stycket – och det kapitlet i allmänhet – var uppmuntrande läsning. Det belyste något som jag tidigare visserligen vetat men insikten har fått ett annat värde idag när jag har ett fysiskt jobb. Min lediga tid upplevs som längre och mer mättad, mer meningsfull och rik på innehåll, de förmiddagar när jag åker till biblioteket och läser tidningsklipp eller en bok. När jag går på en lunchföreläsning eller museum och låter tankarna spira fritt. De ter sig på annorlunda sätt mot de förmiddagar då jag föreställer mig att jag vilar och vårdar om min ömma kropp genom att slötitta på mobiltelefonen eller se på någon dålig tv-serie i soffan. 

I de senare fallet ligger jag mest och väntar på ett jobbpass som ska börja, och redan vid tolvtiden sätter tidsstressen igång. I de förra fallen blir min lediga tid ledig – på riktigt skild från arbetet. 

Kanske är det på denna punkt min nya tillvaro har haft svårast att finna sina former. Min förhoppning är just att finna en rytm där det intellektuella arbetet kan fungera som viloform mot arbetet i restaurangen. Hur en förmiddag och ett par timmar kring lunch – liksom ihoptryckt mellan två arbetspass – kan användas för att skriva ett avhandlingsprojekt eller finna idéer för artikeluppslag. Jag tror, och vet av egen erfarenhet, att den tiden går att använda.

Utmaningen har varit att göra detta med viss lätthet under en omvälvande period i mitt liv. Vi får se - förhoppningsvis faller formerna för detta på plats snart. När deadlines för avhandlingsansökan närmar sig har jag iallafall inte mycket till val. 

Och juste: det där Luciatåget. I slutändan blev det inte så bra. Efter två låtar somnade jag i soffan och förblev liggandes där till klockan 14. Den dagen bör inte ses som förebildlig för min tidsplanering framöver. 

Lästips: 

David Larsson Heidenblad, Ta din tid: gör mindre men bättre (https://volante.se/bocker/ta-din-tid)