Söndag i Berlin + nystartad blogg!

Det är ett annorlunda Berlin, den stad man upplever på söndagar. I vanligt fall öppnar kaféerna och barerna tidigt och stänger sent, och för den som ändå vill ha en öl när natten övergår till morgon går det alldeles utmärkt att söka sig till ett av stadens "Späti", nattöppna kiosker som säljer lite allt möjligt; chips, cigaretter, alkohol och ibland till och med bröd och havregryn. I de sönderkommersialiserade västdelarna finns KaDeWe och långa handelsstråk där det vimlar av turister och rika affärsmän som letar efter presenter till sina familjer. 

Som vilken europeisk storstad som helst kretsar Berlin kring sina butiker och handelsområden. Kring att människor köper mat och dryck, kläder och möbler, för att underhålla sina dagar och fylla sin tid med innehåll. 

Men söndagar är något annat. Jag har bott i Berlin i drygt en månad och börjat vänja mig vid att butiker – inklusive matbutiker – och andra oumbärliga institutioner har stängt denna dag. Till en början var det svårt. Jag glömde köpa mjölk eller ingredienser till middag, och tvingades dricka mitt kaffe svart och göra påvra måltider av skafferirester. På sin höjd köpte jag en påse chips vid Lausitzer Platz, på ett trevligt Späti beläget bara ett stenkast från där jag bor. 

Idag vaknade jag runt lunchtid, trött efter en natt av arbete på bar, och plöjde snabbt två-tre avsnitt av en tv-serie. Åt lite pajrester i soffan, bläddrade i en bok och började snart titta genom vad som fanns att göra på kvällen. 

Den fina detaljen med städer som har stängt på söndagar är att allt övrigt – de där dolda och till vardags mer tystlåtna rörelserna i staden – får en annan betydelse. Berlin är känt för sina utmärkta loppmarknader, som vaknar till liv längs Landwehrkanal och i Mauerpark. Grönområdena fylls av familjer som grillar mat och spelar högljudd musik. Alla stora statliga museer har gratis inträde första söndagen varje månad; "Museumssontag" är en satsning som marknadsförs stort och pampigt här. 

Och så finns biograferna förstås. Jag har alltid tyckt att söndagar är en utmärkt dag för biobesök, av just ovan anledning, och den känslan har bara förstärks under min tid i Berlin. Idag ser jag Wim Wenders – känd för sin 80-tals klassiker "Himmel über Berlin" – nya dokumentär om den tyska konstnären Anselm Kiefer. "Anselm – Das Rauschen der Zeit", heter den. Jag tar den 30 minuter långa promenaden till "International Kino", den pampiga gamla östberlinska biografen som byggdes på 60-talet och ligger längs Karl Marx Allé, och som än idag årligen huserar Berlins filmfestival.

Utanför biosalongen köper jag en 33cl Berliner Pilsner och en ruta Ritter Sport. Det är många besökare på plats, helt klart, men inte alls så när som antalet platser som ryms i denna östtyska institution. Tyskarna runtomkring mig prasslar med sina, inte saltade utan sockrade (!) popcorn när dokumentären väl börjar. 

Det är en underbar film, vad mer kan sägas? Efteråt går jag hem och äter stekt potatis och fiskpinnar. Ett till avsnitt av en tv-serie och sedan lägger jag mig. 

Det är en söndag i Berlin: en långsam morgon, skafferimat och en bioupplevelse. Det kan räcka så, kan jag tycka.